Det behövs inte mycket...

för att göra en ägare till en ridtravare glad :) I söndags red vi iväg för ridhusträning. Flisan har, vad jag vet, aldrig varit i ett ridhus. Dundret har upplevt det en gång, och då var han alldeles till sig över speglarna. - 21 grader var det när vi skrittade iväg. Redan efter 5 minuter var våra fingrar som stela pinnar och vi försökte på alla sätt tina upp dom. Känslan när värmen sakta återfinner sig är inte skön. Smärtan är nästintill olidlig!

Hur som helst gick det jätte bra att komma över bron, inte så mycket trafik så tidigt på morgonen.
Hästarna skötte sig förvånansvärt bra i ridhuset. Visst, lite läskigt och konstigt var det, men inga större utspel eller intresse av den stora flocken i hagen utanför.

Elin kom och vi tränade lite på min sits ;) Nästa gång kör vi på riktigt!

Efter vår bokade timme red vi hemåt igen, nöjda och frusna. Så kom vi till brojäveln igen då! Jag och Flisan red innerst för jag inte riktigt litar på henne när det kommer bilar.. men då var ju problemet att min höjdrädsla gav sig till känna. Panik, illamående och nästan hyperventelation! Som tur är pratade Malin med mig och försökte få mig att glömma det läskiga. Över kom vi och jag fick en till sak att vara nöjd och glad över :) I made it!!

Som sagt, det behövs inte mycket ;) Vi är supernöjda över våra hästar, det gick bra att ta oss dit, hästarna skötte sig i ridhuset, inte mycket mer än så, men så stolt man blir! :)

Vet inte riktigt vad jag gör här men förmodligen försöker jag rätta till mina stela fingrar :)

Kram/ J