Vill börja med att säga att vår väg varit lite krokig men väldigt,väldigt lärorik och spännande. Vill också säga att jag är ytterst målinriktad och ganska konsekvent då det kommer till min häst och ridning. Jag rider nästan aldrig iväg utan att ha en färdig plan.
Då Dunder kom till mig var han ganska så mycket "upp i varv". Han kom från ett arbete som travhäst och han var van vid träning i högt tempo. Jag fick alltså börja med att dämpa honom. Jag hade lite för bråttom och fick lära mig backa och ta det lugnt.
Det första 1,5 året skrittade vi otroligt mycket, vi gjorde MASSOR ( och då menar jag verkligen massor ) av övergångar och vi red ofta i kuperad terräng. Dunder behövde ( och behöver fortfarande ) stärka sin rygg och jobba med sin bärighet. Han måste lära om från att ha lagt bakbenen bakom och utanför till att lägga dem under och in. Traven har varit ett gissel och jag har slitit ( och sliter fortfarande) med min sits. Jag behöver stärka bål och mage och bli mindre vinglig däruppe.
Dunder behöver jobba med att hitta takten och bärigheten och är inte jag tillräckligt stadig kan han omöjligt fixa det.
Jag har väldigt sällan ridit på ridbana eller i ridhus, alla de övningar vi haft användning för har vi med lätthet kunnat genomföra ute.
Då han dämpat sig och börjat lyssna fortsatte vi lite försiktigt med böjning. Jag red rakt fram och Dunder fick försiktigt böja och ställa åt de olika hållen. Han hade inga problem med att böja åt vänster ( vanligt på travare då dom går fort i vänster varv på doserade banor.) Att böja åt höger är dessto jobbigare, vänster sidan är kortare och det är förklaringen. Här var tömkörning ett ovärderligt hjälpmedel.
Det största problemet sen var, att så fort skänkeln las till for Dunder iväg i full fart. För honom betydde nämligen skänkel på full fart framåt.
I skritt fick vi nu bekanta oss med skänkeln och sakta,sakta började han förstå dess betydelse men än i dag får jag vara försiktig med mina ben. För mycket tryck gör honom förvirrad och stressad.
Hur som helst, nu har vi kommit så långt att vi börjat känna på galoppen. :)
Dunder får aldrig, på villkorsvis, fara i väg och i full fart rusa in i den gångarten. Jag har väntat på att han skall vara så pass stark och redo så vi kan fatta galopp ur en arbetstrav.
Att jaga, eller ännu värre gunga, in honom i galopp är för mig helt otänkbart. Ska vi lära oss ska vi lära oss ordentligt.
Ska dock erkänna att jag vid TVÅ tillfällen låtit honom slängtrava in i galopp men det är ingenting jag kommer att göra igen.
Han har den senaste veckan fattat vad det är jag är ute efter och vid senaste ridturen gjorde han en klockren fattning för vänster skänkel och behöll en underbar galopp i ca 500 meter. Jag är så otroligt stolt och glad.
Många kommer nu att höja på ögonbrynen och fundera på om det verkligen är rimligt att hålla på i nästan TRE år innan man börjar galoppera och till er vill jag bara säga att JA, för oss är detta väldigt rimligt. Alla har olika förutsättningar och för att MIN häst skall hålla och vara min källa till glädje under många kommande år är det såhär det måste gå till.
Jag har lagt Dunder på en FEM års plan och målet om fem år är att jag skall ha en häst som är fullt ridbar i alla gångarter och Dunder skall ha en ryttare som sitter som hon ska.
I början av April ska vi äntligen ( Ja jag har längtat ) till ett Ridhus och rida för en mycket duktig tjej. Det är dax för ett steg till och jag är otroligt förväntansfull ( och ödmjuk ) inför det som komma skall.
Njut av era hästar och lägg det enorma egot och den jobbiga prestationen åt sidan för jag lovar er att framstegen kommer så mycket fortare om man bara vågar tillåta sig slappna av.
Hästar skall vara ren glädje och kärlek! ALLA kan, det gäller bara att våga. Våga vänta och våga fråga, våga erkänna fel och våga ta hjälp.
SE din häst och dig själv nästa gång för tillsammans kan ni uträtta stordåd. :)
Fridens!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar